Herre. Gud.
Jag är, sedan en hel timme tillbaka, inte tonåring längre.
söndag 21 mars 2010
tisdag 9 mars 2010
Reningsprocesser
Jag står just nu och velar på kanten till det stora äventyret, resan till andra sidan jorden, och jag är rädd för att släppa taget och skyller det på byråkrati-rädsla och äldre släktningar. Jag kommer att göra det dock. Jag är helt säker på att jag kommer att göra det. Och det är bra.
Därför trots de manodepressiva humörssvängningarna, osäkerheten och de tusen detaljerna vet jag alltid att jag klarar det. Den grundläggande tryggheten i min egen förmåga är tack och lov orubblig.
Nu, mera av den besvärliga jävla människan.
Vi hade vår ettårsdag för någon vecka sedan. Visste du det? Jag kan pin pointa den exakta dag jag föll för dig (kvällen då jag skulle få musik, min i-pod kraschade din dator och jag stannade alldeles för länge). Bloggen avslöjar att jag uppenbarligen var medveten om fallandet tidigare än jag vill minnas när jag tänker tillbaka. Jag förstod bara inte hur pass seriöst det var då.
Nu, ett drygt år senare. Jag har inte sett dig sedan början på juni. Jag har inte pratat med dig sedan början på oktober. Jag har inte messat med dig sedan början på november. Tänker jag fortfarande på dig? Generellt inte. Men det händer. Jag ser tillbaka på sommaren, när jag trodde att jag var klar med dig. Jag var inte klar med dig.
För ett par veckor sedan fick jag en liknande tanke. Nu är jag över det, jag är klar med dig. Och jag är betydligt med klar än jag var i somras. Men i går fick min mobil fnatt och skickade ett sms ifrån dig, som du skrev i höstas men som mobilen tyckte man kunde putsa upp och låtsas att det var nytt. Och när jag svarade på det insåg jag att jag inte är klar med dig. Ännu.
Nu är det dock mest ett sorgset sentimentalt leende kvar.
Och, en oväntad önskan att höra din röst igen. Trots att inte mycket gott kan komma ur det, och det är onödigt att väcka den björn som sover och så vidare så föll det mig in att jag faktisk kan ringa dig.
Du är inte onåbar. I teorin.
Mycket av denna lust kommer förmodligen ur ditt inflytande över min musiksmak. Jag lyssnar fortfarande på ungefär hälften av det du gav mig, och Bright Eyes, Conor Oberst, Elliott Smith och The Libertines kommer för alltid att vara intimt förknippade med dig. Det var den vårens soundtrack, din vår. Och du hade ju så förbaskat bra smak att jag fortfarande kommer tillbaka till dem, till dig. Det här inlägget kom till med I'm wide awake it's morning i öronen. Till exempel.
Därför trots de manodepressiva humörssvängningarna, osäkerheten och de tusen detaljerna vet jag alltid att jag klarar det. Den grundläggande tryggheten i min egen förmåga är tack och lov orubblig.
Nu, mera av den besvärliga jävla människan.
Vi hade vår ettårsdag för någon vecka sedan. Visste du det? Jag kan pin pointa den exakta dag jag föll för dig (kvällen då jag skulle få musik, min i-pod kraschade din dator och jag stannade alldeles för länge). Bloggen avslöjar att jag uppenbarligen var medveten om fallandet tidigare än jag vill minnas när jag tänker tillbaka. Jag förstod bara inte hur pass seriöst det var då.
Nu, ett drygt år senare. Jag har inte sett dig sedan början på juni. Jag har inte pratat med dig sedan början på oktober. Jag har inte messat med dig sedan början på november. Tänker jag fortfarande på dig? Generellt inte. Men det händer. Jag ser tillbaka på sommaren, när jag trodde att jag var klar med dig. Jag var inte klar med dig.
För ett par veckor sedan fick jag en liknande tanke. Nu är jag över det, jag är klar med dig. Och jag är betydligt med klar än jag var i somras. Men i går fick min mobil fnatt och skickade ett sms ifrån dig, som du skrev i höstas men som mobilen tyckte man kunde putsa upp och låtsas att det var nytt. Och när jag svarade på det insåg jag att jag inte är klar med dig. Ännu.
Nu är det dock mest ett sorgset sentimentalt leende kvar.
Och, en oväntad önskan att höra din röst igen. Trots att inte mycket gott kan komma ur det, och det är onödigt att väcka den björn som sover och så vidare så föll det mig in att jag faktisk kan ringa dig.
Du är inte onåbar. I teorin.
Mycket av denna lust kommer förmodligen ur ditt inflytande över min musiksmak. Jag lyssnar fortfarande på ungefär hälften av det du gav mig, och Bright Eyes, Conor Oberst, Elliott Smith och The Libertines kommer för alltid att vara intimt förknippade med dig. Det var den vårens soundtrack, din vår. Och du hade ju så förbaskat bra smak att jag fortfarande kommer tillbaka till dem, till dig. Det här inlägget kom till med I'm wide awake it's morning i öronen. Till exempel.
onsdag 17 februari 2010
Ostrukturerat avskrivningsinlägg, efter midnatt
Fick just "ont i magen-ångest" efter att ha läst ikapp mig på en del bloggar ifrån det stora livet, det andra livet, stockholmslivet, som jag övergav när jag flyttade hem igen.
Isabelle Såhl skrämmer mig, med livet som ett estetiskt projekt, där man alltid spelar med och väljer att se sin omgivning som filmkulisser för att det gör den lättare att hantera, där "branchen", (vilket i mitt huvud blev alla branscher) är förbannat kylig, där väldigt lite är äkta och där det inte blir lättare med tiden. Hon har ett par års försprång på mig, och det är tydligen inte mer än det här.
Blir det aldrig mer än det här, och lär man sig aldrig? Hamnar man aldrig i balans och harmoni, är det samma osäkerhet och samma kamp även efter att man fyllt vuxen med marginaler?
Sådana tankar gör att jag får en pirrande, grävande, obehaglig klump i magen, som jag helst vill skriksjunga ut, men det är mitt i natten och då väcker jag folk, så det gör jag inte.
Och det är då jag inser att jag inte har någon att ringa.
Det låter mer dramatiskt än det är, för det finns ganska många i min telefonbok jag skulle kunna ringa. Men jag vet redan att där finns ingen jag faktiskt ringer. Jag har ingen som är mitt självklara förstahandsval. Inte sedan min senaste relation, för tjejen med "distans", stort personal space, klumpigt kontaktsökande och dålig förmåga att underhålla relationer har inga bästa vänner som tar hand om midnatts-ångestklumpar i magen.
Och jag önskar för ett ögonblick att jag hade min systers trygga, stabila och kärleksfulla relation, men sedan passerar ögonblicket och jag är bekväm i min singelroll igen.
Jag skulle verkligen vilja ha en varm kram eller ett vänligt SMS att somna in i ikväll, men när jag nu lägger mig ensam om en stund kommer klara mig bra.
Jag kan nämligen alltid kanalisera min ångest genom bloggen. Score!
Isabelle Såhl skrämmer mig, med livet som ett estetiskt projekt, där man alltid spelar med och väljer att se sin omgivning som filmkulisser för att det gör den lättare att hantera, där "branchen", (vilket i mitt huvud blev alla branscher) är förbannat kylig, där väldigt lite är äkta och där det inte blir lättare med tiden. Hon har ett par års försprång på mig, och det är tydligen inte mer än det här.
Blir det aldrig mer än det här, och lär man sig aldrig? Hamnar man aldrig i balans och harmoni, är det samma osäkerhet och samma kamp även efter att man fyllt vuxen med marginaler?
Sådana tankar gör att jag får en pirrande, grävande, obehaglig klump i magen, som jag helst vill skriksjunga ut, men det är mitt i natten och då väcker jag folk, så det gör jag inte.
Och det är då jag inser att jag inte har någon att ringa.
Det låter mer dramatiskt än det är, för det finns ganska många i min telefonbok jag skulle kunna ringa. Men jag vet redan att där finns ingen jag faktiskt ringer. Jag har ingen som är mitt självklara förstahandsval. Inte sedan min senaste relation, för tjejen med "distans", stort personal space, klumpigt kontaktsökande och dålig förmåga att underhålla relationer har inga bästa vänner som tar hand om midnatts-ångestklumpar i magen.
Och jag önskar för ett ögonblick att jag hade min systers trygga, stabila och kärleksfulla relation, men sedan passerar ögonblicket och jag är bekväm i min singelroll igen.
Jag skulle verkligen vilja ha en varm kram eller ett vänligt SMS att somna in i ikväll, men när jag nu lägger mig ensam om en stund kommer klara mig bra.
Jag kan nämligen alltid kanalisera min ångest genom bloggen. Score!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
