Closure and stuff

10/3 -10
Hittade något jag skrev i höstas och aldrig publicerade. Så jag publicerar det nu, och föröker känna efter om det fortfarande gäller. Och lite grann gör det ju det. Men bara lite.


En orsak att ta det där samtalet, den där kontakten, är att jag gärna vill ha respons ifrån honom. Jag vill veta om han tänkt på mig över huvud taget någon gång det allra minsta under sommaren (hej bekräftelsebehov) och framför allt vill jag att han ska veta att jag tänkt på honom. Jag tror att det funkar så, i alla fall för mig. Jag vill att han ska veta hur jag har känt. Att han betydde något, att han förändrade något för mig. Och det är väl främst för min egen skull, för visst, det kan kanske vara trevligt att höra att man är uppskattad, men lika mycket kan han bara känna sig obekväm. Så det är nog snarare jag som vill få det ur mig.

Att han var den första äkta kärleken, som verkligen kändes, och som verkligen var på riktigt.

Det låter i och för sig snäppet mer dramatiskt än det var, och jag insåg det inte ens själv förren det redan var över, så lite distans ska vi ha. Men jag kommer aldrig glömma honom.

Det här vill jag att han ska veta. Det, och att han ska höra Sophie Zellmanis "People".

Min closure-process i ett nötskal.

Vändpunkten

Mer opublicerade utkast. Skrivet samma dag, sista augusti -09, i samma anda. Tydligen var det dagen då jag raderade ditt nummer, vilket verkligen var himla viktigt, även nu i efterhand. Att jag sedan höll på att inte hitta det igen på hela Internet den dagen då jag faktiskt ringde upp dig i oktober är en annan femma.


Vändpunkten. Jag raderade ditt nummer. Det var en enkel grej, med enorm symbolisk betydelse. Första halvan av sommaren planerade jag det där kommande samtalet. Andra halvan av sommaren insåg jag att ingen av planerna från den första halvan skulle fungera. Jag var för kär. Jag skulle kompromissa med mig själv och bli sårad och du skulle dra öronen åt dig vid första indikationen på trubbel. Och jag skulle bli ledsen och övergiven. Dessutom såg jag inte hur vår relation skulle kunna se ut post-attraktion. Vi byggde på attraktionen. Jag tror inte varken du eller jag kommer ens försöka omdefinera oss, det är jobb du inte vill och jag inte orkar göra.

Vilket förmodligen kommer bli slutet på vår vänskap. Och det är synd, men ok.

Så sen handlade det om att jag skulle ringa och säga hejdå. Kapa banden. Och du var fortfarande kvar. Det var inte förren jag bestämde mig för att inte ringa alls, och därför inte behövde ditt nummer längre, som det lossnade. Nu har jag äntligen det där imperfektet jag önskade att jag haft redan i maj. Och nu, när jag inte längre känner att jag behöver ringa, kan jag faktiskt tänka mig att göra det.

I höst någon gång.

Den där besvärliga människan

Hej igen.

Du där långt borta i Stockholm som har börjat skolan igen och förmodligen sitter i din källare med musik ur datorn och ser på TV just nu. Kanske smuttar på en kopp te eller ett glas rödvin före maten, njuter av att det är fredagkväll och tycker att livet är rätt skönt ändå.

Det här är i princip första gången jag har visualiserat dig. Jag har inte under någon av sommarens lata dagar eller ensamma nätter tänkt "undrar vad han gör nu" och sett dig i huvudet. Faktiskt. Möjligen var det en försvarsmekanism, det var inget medvetet beslut, men det var bra.

Jag flyttade, och lämnade dig bakom mig.

Därmed inte sagt att det var enkelt. Du fanns med, kikade över axeln och hängde i luften runt mig nästan hela sommaren. Jag kontrade med att flirta och ragga som aldrig förr. Och det var kul. Riktigt kul, jag mådde bra av det. Ingen självdestruktivitet här inte. Tvärtom, det hjälpte. Att någon annan intresserade, att bli glad över någon annans sms. Inte lika glad, men aldrig lika ledsen heller.

Du var en känslomässig berg och dalbana, och jag föredrar fast mark under fötterna.

Det här med att komma över en kille genom att lägga sig under en annan var alltså inte så tolkigt, även om jag kanske haft lite tur som varken har tagit stryk eller skapat trassel den här sommaren. För i början hade jag kunnat vara med nästan vem som helst som ville ha mig. Jag drevs av den farliga kombinationen närhets/bekräftelsebehov och hämndbegär. Typ "Åh nej, han ville inte ha mig, det är så synd om mig, jag är så ensam, krama mig och säg att jag är vacker, snälla?" och "Fan ta dig, jag behöver inte dig, se, jag kan minsann hångla upp och ligga med vem jag vill, så detså, jag har det skitbra och du vet inte vad du går miste om så fuck you!".

Helt livsfarligt. Antingen tar jag en känslomässig risk och kan bli utnyttjad och sårad, eller så är jag hänsynslöst känslokall och kan utnyttja och såra. Poängen är dock densamma.


Det handlade om dig.


Det gör det inte längre. Nu handlar det om mig. Nu dansar och flirtar jag för att jag är nyfiken, intresserad, tänd, nu ler jag åt dagen efter-sms för att jag är glad för just det sms:et, nu är jag inte med någon bara för att vara med någon.

Det handlar om mig.

Jag tror det betyder att jag börjar komma över dig.