torsdag 17 september 2009
torsdag 10 september 2009
Om min oförmåga att släppa taget
”It’s finally about me”
Sjunger hon. Säger jag.
Gud vad jag önskar att jag kunde släppa dig helt.
Jag misstänker att det nu gått så pass lång tid att jag fallit in i gamla mönster av att vara kär i minnet av någon, känslan stannar utan att motsvaras av något som egentligen existerar. Jag vet inte hur bra jag någonsin kände dig, och nu har jag förmodligen omformat bilden av dig i huvudet så mycket att den bara är vad jag tror att du är.
Undrar om du skulle känna igen dig?
Undrar om sommaren gjort något med dig, om någonting är förändrat, nytt, om du har något, är något som jag inte vet något om.
Tanken att det skulle kunna vara så stör mig mindre än jag trodde. Good for me.
Jag vill inte ha dig längre. Men jag önskar fortfarande att du ska vilja ha mig. Jag vill verkligen att du ska känna dig irriterad, utkonkurrerad, (svartsjuk?) över mina nya erövringar. Jag vill att det ska störa dig att mitt odelade intresse, min uppskattning och min undergivenhet är borta, att du ska ha insett att det var något värdefullt, att du saknar det. Du hade en jävla maktposition. Jag vill att du ska veta att du förlorat den, och jag vill att det ska kännas.
Jag tror inte att det känns.
Och så länge jag är där, där jag vill att du ska känna något du inte känner, har jag väl inte kommit någonstans alls?
Fast det är inte riktigt sant. Det är ju andra saker, betydligt mindre drastiska saker jag vill att du ska känna. Jag har ändå kommit till en punkt där jag ärligt kan säga att skulle möjligheten för någon sorts vagt, svårdefinerat förhållande öppna sig skulle jag inte ta den. Jag vill inte utsätta mig för dig, och jag är stark nog att låta förnuftet styra över känslan. Det enda jag vill är att du ska tycka att det är synd.
Ok, vem försöker jag lura? Så länge jag fortfarande är där har jag knappt kommit någonstans.
Sjunger hon. Säger jag.
Gud vad jag önskar att jag kunde släppa dig helt.
Jag misstänker att det nu gått så pass lång tid att jag fallit in i gamla mönster av att vara kär i minnet av någon, känslan stannar utan att motsvaras av något som egentligen existerar. Jag vet inte hur bra jag någonsin kände dig, och nu har jag förmodligen omformat bilden av dig i huvudet så mycket att den bara är vad jag tror att du är.
Undrar om du skulle känna igen dig?
Undrar om sommaren gjort något med dig, om någonting är förändrat, nytt, om du har något, är något som jag inte vet något om.
Tanken att det skulle kunna vara så stör mig mindre än jag trodde. Good for me.
Jag vill inte ha dig längre. Men jag önskar fortfarande att du ska vilja ha mig. Jag vill verkligen att du ska känna dig irriterad, utkonkurrerad, (svartsjuk?) över mina nya erövringar. Jag vill att det ska störa dig att mitt odelade intresse, min uppskattning och min undergivenhet är borta, att du ska ha insett att det var något värdefullt, att du saknar det. Du hade en jävla maktposition. Jag vill att du ska veta att du förlorat den, och jag vill att det ska kännas.
Jag tror inte att det känns.
Och så länge jag är där, där jag vill att du ska känna något du inte känner, har jag väl inte kommit någonstans alls?
Fast det är inte riktigt sant. Det är ju andra saker, betydligt mindre drastiska saker jag vill att du ska känna. Jag har ändå kommit till en punkt där jag ärligt kan säga att skulle möjligheten för någon sorts vagt, svårdefinerat förhållande öppna sig skulle jag inte ta den. Jag vill inte utsätta mig för dig, och jag är stark nog att låta förnuftet styra över känslan. Det enda jag vill är att du ska tycka att det är synd.
Ok, vem försöker jag lura? Så länge jag fortfarande är där har jag knappt kommit någonstans.
tisdag 1 september 2009
Tydligen kan jag inte hålla mig singel längre
Jag har idag varit på en sex timmar lång dejt med fika, mysigt promenerande och intelligent konversation. Oavbrutet. I sex timmar. På engelska. Min hals gör ont.
Det känns grymt bra.
En tidsbestämd relation passar mig utmärkt, och det hela verkar lovande. Han verkar lovande, och han åker hem till centrala Europa den 20 december. Helt krångelfri, helt perfekt.
Hösten ser ljus ut i år.
Det känns grymt bra.
En tidsbestämd relation passar mig utmärkt, och det hela verkar lovande. Han verkar lovande, och han åker hem till centrala Europa den 20 december. Helt krångelfri, helt perfekt.
Hösten ser ljus ut i år.
söndag 30 augusti 2009
Closure and stuff
10/3 -10
Hittade något jag skrev i höstas och aldrig publicerade. Så jag publicerar det nu, och föröker känna efter om det fortfarande gäller. Och lite grann gör det ju det. Men bara lite.
En orsak att ta det där samtalet, den där kontakten, är att jag gärna vill ha respons ifrån honom. Jag vill veta om han tänkt på mig över huvud taget någon gång det allra minsta under sommaren (hej bekräftelsebehov) och framför allt vill jag att han ska veta att jag tänkt på honom. Jag tror att det funkar så, i alla fall för mig. Jag vill att han ska veta hur jag har känt. Att han betydde något, att han förändrade något för mig. Och det är väl främst för min egen skull, för visst, det kan kanske vara trevligt att höra att man är uppskattad, men lika mycket kan han bara känna sig obekväm. Så det är nog snarare jag som vill få det ur mig.
Att han var den första äkta kärleken, som verkligen kändes, och som verkligen var på riktigt.
Det låter i och för sig snäppet mer dramatiskt än det var, och jag insåg det inte ens själv förren det redan var över, så lite distans ska vi ha. Men jag kommer aldrig glömma honom.
Det här vill jag att han ska veta. Det, och att han ska höra Sophie Zellmanis "People".
Min closure-process i ett nötskal.
Hittade något jag skrev i höstas och aldrig publicerade. Så jag publicerar det nu, och föröker känna efter om det fortfarande gäller. Och lite grann gör det ju det. Men bara lite.
En orsak att ta det där samtalet, den där kontakten, är att jag gärna vill ha respons ifrån honom. Jag vill veta om han tänkt på mig över huvud taget någon gång det allra minsta under sommaren (hej bekräftelsebehov) och framför allt vill jag att han ska veta att jag tänkt på honom. Jag tror att det funkar så, i alla fall för mig. Jag vill att han ska veta hur jag har känt. Att han betydde något, att han förändrade något för mig. Och det är väl främst för min egen skull, för visst, det kan kanske vara trevligt att höra att man är uppskattad, men lika mycket kan han bara känna sig obekväm. Så det är nog snarare jag som vill få det ur mig.
Att han var den första äkta kärleken, som verkligen kändes, och som verkligen var på riktigt.
Det låter i och för sig snäppet mer dramatiskt än det var, och jag insåg det inte ens själv förren det redan var över, så lite distans ska vi ha. Men jag kommer aldrig glömma honom.
Det här vill jag att han ska veta. Det, och att han ska höra Sophie Zellmanis "People".
Min closure-process i ett nötskal.
Vändpunkten
Mer opublicerade utkast. Skrivet samma dag, sista augusti -09, i samma anda. Tydligen var det dagen då jag raderade ditt nummer, vilket verkligen var himla viktigt, även nu i efterhand. Att jag sedan höll på att inte hitta det igen på hela Internet den dagen då jag faktiskt ringde upp dig i oktober är en annan femma.
Vändpunkten. Jag raderade ditt nummer. Det var en enkel grej, med enorm symbolisk betydelse. Första halvan av sommaren planerade jag det där kommande samtalet. Andra halvan av sommaren insåg jag att ingen av planerna från den första halvan skulle fungera. Jag var för kär. Jag skulle kompromissa med mig själv och bli sårad och du skulle dra öronen åt dig vid första indikationen på trubbel. Och jag skulle bli ledsen och övergiven. Dessutom såg jag inte hur vår relation skulle kunna se ut post-attraktion. Vi byggde på attraktionen. Jag tror inte varken du eller jag kommer ens försöka omdefinera oss, det är jobb du inte vill och jag inte orkar göra.
Vilket förmodligen kommer bli slutet på vår vänskap. Och det är synd, men ok.
Så sen handlade det om att jag skulle ringa och säga hejdå. Kapa banden. Och du var fortfarande kvar. Det var inte förren jag bestämde mig för att inte ringa alls, och därför inte behövde ditt nummer längre, som det lossnade. Nu har jag äntligen det där imperfektet jag önskade att jag haft redan i maj. Och nu, när jag inte längre känner att jag behöver ringa, kan jag faktiskt tänka mig att göra det.
I höst någon gång.
Vändpunkten. Jag raderade ditt nummer. Det var en enkel grej, med enorm symbolisk betydelse. Första halvan av sommaren planerade jag det där kommande samtalet. Andra halvan av sommaren insåg jag att ingen av planerna från den första halvan skulle fungera. Jag var för kär. Jag skulle kompromissa med mig själv och bli sårad och du skulle dra öronen åt dig vid första indikationen på trubbel. Och jag skulle bli ledsen och övergiven. Dessutom såg jag inte hur vår relation skulle kunna se ut post-attraktion. Vi byggde på attraktionen. Jag tror inte varken du eller jag kommer ens försöka omdefinera oss, det är jobb du inte vill och jag inte orkar göra.
Vilket förmodligen kommer bli slutet på vår vänskap. Och det är synd, men ok.
Så sen handlade det om att jag skulle ringa och säga hejdå. Kapa banden. Och du var fortfarande kvar. Det var inte förren jag bestämde mig för att inte ringa alls, och därför inte behövde ditt nummer längre, som det lossnade. Nu har jag äntligen det där imperfektet jag önskade att jag haft redan i maj. Och nu, när jag inte längre känner att jag behöver ringa, kan jag faktiskt tänka mig att göra det.
I höst någon gång.
fredag 28 augusti 2009
Den där besvärliga människan
Hej igen.
Du där långt borta i Stockholm som har börjat skolan igen och förmodligen sitter i din källare med musik ur datorn och ser på TV just nu. Kanske smuttar på en kopp te eller ett glas rödvin före maten, njuter av att det är fredagkväll och tycker att livet är rätt skönt ändå.
Det här är i princip första gången jag har visualiserat dig. Jag har inte under någon av sommarens lata dagar eller ensamma nätter tänkt "undrar vad han gör nu" och sett dig i huvudet. Faktiskt. Möjligen var det en försvarsmekanism, det var inget medvetet beslut, men det var bra.
Jag flyttade, och lämnade dig bakom mig.
Därmed inte sagt att det var enkelt. Du fanns med, kikade över axeln och hängde i luften runt mig nästan hela sommaren. Jag kontrade med att flirta och ragga som aldrig förr. Och det var kul. Riktigt kul, jag mådde bra av det. Ingen självdestruktivitet här inte. Tvärtom, det hjälpte. Att någon annan intresserade, att bli glad över någon annans sms. Inte lika glad, men aldrig lika ledsen heller.
Du var en känslomässig berg och dalbana, och jag föredrar fast mark under fötterna.
Det här med att komma över en kille genom att lägga sig under en annan var alltså inte så tolkigt, även om jag kanske haft lite tur som varken har tagit stryk eller skapat trassel den här sommaren. För i början hade jag kunnat vara med nästan vem som helst som ville ha mig. Jag drevs av den farliga kombinationen närhets/bekräftelsebehov och hämndbegär. Typ "Åh nej, han ville inte ha mig, det är så synd om mig, jag är så ensam, krama mig och säg att jag är vacker, snälla?" och "Fan ta dig, jag behöver inte dig, se, jag kan minsann hångla upp och ligga med vem jag vill, så detså, jag har det skitbra och du vet inte vad du går miste om så fuck you!".
Helt livsfarligt. Antingen tar jag en känslomässig risk och kan bli utnyttjad och sårad, eller så är jag hänsynslöst känslokall och kan utnyttja och såra. Poängen är dock densamma.
Det handlade om dig.
Det gör det inte längre. Nu handlar det om mig. Nu dansar och flirtar jag för att jag är nyfiken, intresserad, tänd, nu ler jag åt dagen efter-sms för att jag är glad för just det sms:et, nu är jag inte med någon bara för att vara med någon.
Det handlar om mig.
Jag tror det betyder att jag börjar komma över dig.
Du där långt borta i Stockholm som har börjat skolan igen och förmodligen sitter i din källare med musik ur datorn och ser på TV just nu. Kanske smuttar på en kopp te eller ett glas rödvin före maten, njuter av att det är fredagkväll och tycker att livet är rätt skönt ändå.
Det här är i princip första gången jag har visualiserat dig. Jag har inte under någon av sommarens lata dagar eller ensamma nätter tänkt "undrar vad han gör nu" och sett dig i huvudet. Faktiskt. Möjligen var det en försvarsmekanism, det var inget medvetet beslut, men det var bra.
Jag flyttade, och lämnade dig bakom mig.
Därmed inte sagt att det var enkelt. Du fanns med, kikade över axeln och hängde i luften runt mig nästan hela sommaren. Jag kontrade med att flirta och ragga som aldrig förr. Och det var kul. Riktigt kul, jag mådde bra av det. Ingen självdestruktivitet här inte. Tvärtom, det hjälpte. Att någon annan intresserade, att bli glad över någon annans sms. Inte lika glad, men aldrig lika ledsen heller.
Du var en känslomässig berg och dalbana, och jag föredrar fast mark under fötterna.
Det här med att komma över en kille genom att lägga sig under en annan var alltså inte så tolkigt, även om jag kanske haft lite tur som varken har tagit stryk eller skapat trassel den här sommaren. För i början hade jag kunnat vara med nästan vem som helst som ville ha mig. Jag drevs av den farliga kombinationen närhets/bekräftelsebehov och hämndbegär. Typ "Åh nej, han ville inte ha mig, det är så synd om mig, jag är så ensam, krama mig och säg att jag är vacker, snälla?" och "Fan ta dig, jag behöver inte dig, se, jag kan minsann hångla upp och ligga med vem jag vill, så detså, jag har det skitbra och du vet inte vad du går miste om så fuck you!".
Helt livsfarligt. Antingen tar jag en känslomässig risk och kan bli utnyttjad och sårad, eller så är jag hänsynslöst känslokall och kan utnyttja och såra. Poängen är dock densamma.
Det handlade om dig.
Det gör det inte längre. Nu handlar det om mig. Nu dansar och flirtar jag för att jag är nyfiken, intresserad, tänd, nu ler jag åt dagen efter-sms för att jag är glad för just det sms:et, nu är jag inte med någon bara för att vara med någon.
Det handlar om mig.
Jag tror det betyder att jag börjar komma över dig.
fredag 12 juni 2009
Och just nu vill jag bara döda dig
Ja. Just det. Bloggen ja.
Min tanke var att jag skulle dokumentera mina flirtar med den farliga otrohetstanken och få ett utlopp för det där jag gick och bar på, ett som inte låg hemma och skräpade i ett kollegieblock som pojkvännen kunde råka snubbla över.
Men det blev inte så. Jag skrev inte. Jag är för reserverad och för privat för att fläka ut mitt liv på nätet (även om tanken att det finns där, att jag när som helt kan bli upptäckt och utsliten ur min trygga anonymitet är kittlande).
Summan är ändå att jag inte behövde den här bloggen. Jag skrev ändå bara i mina kollegieblock, och gömde dem omsorgsfullt bland jobbpapper. Men idag behöver jag den.
Allting exploderade en dag, eller snarare impolderade, för det blev inte mycket till smäll men allt rasade ändå samman. Alkohol var det enda som behövdes för att vi skulle sluta gå som katter kring grötfatet, pojkvännen är numera en ex-pojkvän och jag bor i min fasters källare. Idag jobbar jag min sista arbetsdag och till helgen ska jag flytta hem.
Och jag är så arg på dig. Varför, varför, varför lurar du mig att tro saker som sedan aldrig infrias? Jag har redan blivit besviken på dig så många gånger, och det där kändes. Kan du inte bara en enda jävla gång prioritera mig? Vi vet båda att jag är på väg härifrån, betyder det verkligen så lite att jag inte ens är värd ett par timmar av din tid idag?
Fan ta dig, besvärliga jävla människa.
(men mest av allt hatar jag att jag bryr mig så mycket)
Min tanke var att jag skulle dokumentera mina flirtar med den farliga otrohetstanken och få ett utlopp för det där jag gick och bar på, ett som inte låg hemma och skräpade i ett kollegieblock som pojkvännen kunde råka snubbla över.
Men det blev inte så. Jag skrev inte. Jag är för reserverad och för privat för att fläka ut mitt liv på nätet (även om tanken att det finns där, att jag när som helt kan bli upptäckt och utsliten ur min trygga anonymitet är kittlande).
Summan är ändå att jag inte behövde den här bloggen. Jag skrev ändå bara i mina kollegieblock, och gömde dem omsorgsfullt bland jobbpapper. Men idag behöver jag den.
Allting exploderade en dag, eller snarare impolderade, för det blev inte mycket till smäll men allt rasade ändå samman. Alkohol var det enda som behövdes för att vi skulle sluta gå som katter kring grötfatet, pojkvännen är numera en ex-pojkvän och jag bor i min fasters källare. Idag jobbar jag min sista arbetsdag och till helgen ska jag flytta hem.
Och jag är så arg på dig. Varför, varför, varför lurar du mig att tro saker som sedan aldrig infrias? Jag har redan blivit besviken på dig så många gånger, och det där kändes. Kan du inte bara en enda jävla gång prioritera mig? Vi vet båda att jag är på väg härifrån, betyder det verkligen så lite att jag inte ens är värd ett par timmar av din tid idag?
Fan ta dig, besvärliga jävla människa.
(men mest av allt hatar jag att jag bryr mig så mycket)
tisdag 3 mars 2009
Yin undanbeder sig moral
Uppdatering!
Nej jag har inte glömt den här lilla hörnan av internet som jag inrättade åt mig för att kunna gotta mig i mina synder. Då, när jag bestämde att nu gör jag det här, var jag klart inspirerad av bloggare som Den Goda Hustrun, vars gamla blogg gjorde mig både avundsjuk på att hon vågade, och kåt av mina mentala bilder. Det var inte helt praktiskt på jobbet, och jag var glad att tjejer inte får de uppenbara fysiska symptomen på upphetsning som drabbar killar, annars hade det varit benen i kors när jag läste om timmars web-sexande och perfekt hångel.
Vilket självklart gjorde Yang, som utåt sett är min dominerande sida, så moraliskt upprörd att hon till och med skickade ett fördömande mail till den stackars Hustrun. Yang glädjs nu åt att Hustrun och Maken försöker återuppbygga sin relation och följer detta med ett milt överseende leende. Yin önskar att Hustruns time out ifrån internet hade kommit lite senare, därför jag hade just upptäckt bloggen och inte hunnit läsa särskilt mycket ännu, och jag förbannar att en otrohets och kuken i fittan-sex-blogg är borta.
Jo, jag är skenhelig.
Bland annat.
Nej jag har inte glömt den här lilla hörnan av internet som jag inrättade åt mig för att kunna gotta mig i mina synder. Då, när jag bestämde att nu gör jag det här, var jag klart inspirerad av bloggare som Den Goda Hustrun, vars gamla blogg gjorde mig både avundsjuk på att hon vågade, och kåt av mina mentala bilder. Det var inte helt praktiskt på jobbet, och jag var glad att tjejer inte får de uppenbara fysiska symptomen på upphetsning som drabbar killar, annars hade det varit benen i kors när jag läste om timmars web-sexande och perfekt hångel.
Vilket självklart gjorde Yang, som utåt sett är min dominerande sida, så moraliskt upprörd att hon till och med skickade ett fördömande mail till den stackars Hustrun. Yang glädjs nu åt att Hustrun och Maken försöker återuppbygga sin relation och följer detta med ett milt överseende leende. Yin önskar att Hustruns time out ifrån internet hade kommit lite senare, därför jag hade just upptäckt bloggen och inte hunnit läsa särskilt mycket ännu, och jag förbannar att en otrohets och kuken i fittan-sex-blogg är borta.
Jo, jag är skenhelig.
Bland annat.
torsdag 26 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
