Herre. Gud.
Jag är, sedan en hel timme tillbaka, inte tonåring längre.
söndag 21 mars 2010
tisdag 9 mars 2010
Reningsprocesser
Jag står just nu och velar på kanten till det stora äventyret, resan till andra sidan jorden, och jag är rädd för att släppa taget och skyller det på byråkrati-rädsla och äldre släktningar. Jag kommer att göra det dock. Jag är helt säker på att jag kommer att göra det. Och det är bra.
Därför trots de manodepressiva humörssvängningarna, osäkerheten och de tusen detaljerna vet jag alltid att jag klarar det. Den grundläggande tryggheten i min egen förmåga är tack och lov orubblig.
Nu, mera av den besvärliga jävla människan.
Vi hade vår ettårsdag för någon vecka sedan. Visste du det? Jag kan pin pointa den exakta dag jag föll för dig (kvällen då jag skulle få musik, min i-pod kraschade din dator och jag stannade alldeles för länge). Bloggen avslöjar att jag uppenbarligen var medveten om fallandet tidigare än jag vill minnas när jag tänker tillbaka. Jag förstod bara inte hur pass seriöst det var då.
Nu, ett drygt år senare. Jag har inte sett dig sedan början på juni. Jag har inte pratat med dig sedan början på oktober. Jag har inte messat med dig sedan början på november. Tänker jag fortfarande på dig? Generellt inte. Men det händer. Jag ser tillbaka på sommaren, när jag trodde att jag var klar med dig. Jag var inte klar med dig.
För ett par veckor sedan fick jag en liknande tanke. Nu är jag över det, jag är klar med dig. Och jag är betydligt med klar än jag var i somras. Men i går fick min mobil fnatt och skickade ett sms ifrån dig, som du skrev i höstas men som mobilen tyckte man kunde putsa upp och låtsas att det var nytt. Och när jag svarade på det insåg jag att jag inte är klar med dig. Ännu.
Nu är det dock mest ett sorgset sentimentalt leende kvar.
Och, en oväntad önskan att höra din röst igen. Trots att inte mycket gott kan komma ur det, och det är onödigt att väcka den björn som sover och så vidare så föll det mig in att jag faktisk kan ringa dig.
Du är inte onåbar. I teorin.
Mycket av denna lust kommer förmodligen ur ditt inflytande över min musiksmak. Jag lyssnar fortfarande på ungefär hälften av det du gav mig, och Bright Eyes, Conor Oberst, Elliott Smith och The Libertines kommer för alltid att vara intimt förknippade med dig. Det var den vårens soundtrack, din vår. Och du hade ju så förbaskat bra smak att jag fortfarande kommer tillbaka till dem, till dig. Det här inlägget kom till med I'm wide awake it's morning i öronen. Till exempel.
Därför trots de manodepressiva humörssvängningarna, osäkerheten och de tusen detaljerna vet jag alltid att jag klarar det. Den grundläggande tryggheten i min egen förmåga är tack och lov orubblig.
Nu, mera av den besvärliga jävla människan.
Vi hade vår ettårsdag för någon vecka sedan. Visste du det? Jag kan pin pointa den exakta dag jag föll för dig (kvällen då jag skulle få musik, min i-pod kraschade din dator och jag stannade alldeles för länge). Bloggen avslöjar att jag uppenbarligen var medveten om fallandet tidigare än jag vill minnas när jag tänker tillbaka. Jag förstod bara inte hur pass seriöst det var då.
Nu, ett drygt år senare. Jag har inte sett dig sedan början på juni. Jag har inte pratat med dig sedan början på oktober. Jag har inte messat med dig sedan början på november. Tänker jag fortfarande på dig? Generellt inte. Men det händer. Jag ser tillbaka på sommaren, när jag trodde att jag var klar med dig. Jag var inte klar med dig.
För ett par veckor sedan fick jag en liknande tanke. Nu är jag över det, jag är klar med dig. Och jag är betydligt med klar än jag var i somras. Men i går fick min mobil fnatt och skickade ett sms ifrån dig, som du skrev i höstas men som mobilen tyckte man kunde putsa upp och låtsas att det var nytt. Och när jag svarade på det insåg jag att jag inte är klar med dig. Ännu.
Nu är det dock mest ett sorgset sentimentalt leende kvar.
Och, en oväntad önskan att höra din röst igen. Trots att inte mycket gott kan komma ur det, och det är onödigt att väcka den björn som sover och så vidare så föll det mig in att jag faktisk kan ringa dig.
Du är inte onåbar. I teorin.
Mycket av denna lust kommer förmodligen ur ditt inflytande över min musiksmak. Jag lyssnar fortfarande på ungefär hälften av det du gav mig, och Bright Eyes, Conor Oberst, Elliott Smith och The Libertines kommer för alltid att vara intimt förknippade med dig. Det var den vårens soundtrack, din vår. Och du hade ju så förbaskat bra smak att jag fortfarande kommer tillbaka till dem, till dig. Det här inlägget kom till med I'm wide awake it's morning i öronen. Till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
