Två veckor och två dagar sedan

Jag önskar att jag inte var så jävla förstående. Att inte alla mina känslor fastnade i benen.

Funderingar kring framtiden i ett nordligt hörn av Europa

Först måste jag bara får ur mig det här; jag hatar blanketter! Hatar. Har sökt bostadsbidrag idag, och satt och bokstavligen skrek åt datorn. Hat.

Jag insåg också något idag. Jag har alltid tyckt att mina drömmar är modesta, uppnåeliga, har inte tyckt att jag, med svenska medelklass mått mätt, förväntat mig alltför mycket.

Jag vill ha någonstans att bo som är helt och rent och inte pyttelitet och i alla fall en liten trädgård. Jag vill ha ett jobb jag trivs med. Jag vill ha aktiviteter eller föreningar att engagera mig i på fritiden, vänner där jag bor i någon medelstor svensk stad, bra kontakt med mina föräldrar och syskon. Jag vill ha råd att ha gäster ibland, åka på någon slags semester en gång om året, gå på bio och teater lite då och då. Ha en bil. Ha katt. Få månadsräkningarna att gå ihop utan att behöva ligga vaken på nätterna. Kunna pensionsspara. Vara frisk.

Sedan vill jag nog också ha egen familj, men det finns det inga garantier för att man får. Har jag tänkt. Allt det här andra har jag alltid, i hela mitt liv, förväntat mig att jag ska få. Har sett det närmast som en rättighet, eller i alla fall som en självklarhet. Det är det inte.

Det är upp till mig.

Bara det är en skrämmande insikt, men det värsta är att det inte ens är riktigt sant. Det är inte bara upp till mig, det har också att göra med världsekonomin, västvärldens generella nedgång gentemot asien, den svenska exportbranschens konkurrenskraft, politiska reformer i Indien, rättvisare matproduktion i Sydamerika och Afrika, olja, bostadsbubblor och en massa andra saker jag inte har någon som helst kontroll över. Jag undrar om jag ligger i en brytpunkt, om jag tillhör den första generationen svenskar som tvingas inse att det faktiskt på fullaste allvar var bättre förr, därför vi kommer aldrig kunna nå samma levnadsstandard som våra föräldrar, eller ens de som är bara tio-femton år äldre. Den här lågkonjukturen jag levt med hela mitt vuxna liv kanske bara är del av en cykel, allt kanske är som vanligt om fem år, men det kan också varit toppen av kurvan. Genom historien har världens högkulturer rört sig västerut. USA har just haft sitt sekel av världsdominans. Nu rör sig makten över stilla havet. Och kvar i Europa sitter vi och undrar hur lång tid det tar innan den gått varvet runt och det är vår tur igen.