Om att veta vad man vill (ha)

Jag är sedan 3-4 månader i ett förhållande. Jag är inte säker på om det var rätt beslut.

Det kommer inte vara för evigt, för mig är det alldeles självklart. Det är det inte nödvändigtvis för honom. Jag måste sluta inleda saker med människor som jag vet har en helt annan, mer romantisk, syn på kärlek än jag själv. Som något mer än min "vi gillar varandra, vi gillar att umgås, vi ser på film och har myskvällar ihop, vi hånglar, somnar tillsammans och håller hand när vi promenerar". Min idé om förhållanden i de tidiga tjugoåren som en glorifierad roomies situaton, med både benefits, känslomässig närhet och hyfsat välsynkade intressen, men inte så mycket mer. Han förtjänar mer än det. Han är en fantastisk människa, och jag älskar att umgås med honom, vi har det alltid bra tillsammans, men vad han än säger så förtjänar han bättre än det.

Men jag tror att jag eventuellt gjorde misstaget att bli ihop med en vän, mest för att det var praktiskt så. Å andra sidan fanns stämningen mellan oss redan ifrån början, och hade kanske varit svår att hålla undan i längden. Jag vet att jag har mött två av de bästa vänner jag någonsin kommer att få, han och hans bästa vän, och jag vet också att jag kommer att förlora dem båda i samma ögonblick som det tar slut mellan oss. Det är förmodligen ganska långt kvar dit, jag ger oss ett år i alla fall, men jag vill inte att det någonsin skall komma till att jag förlorar dem.

Och jag ger oss ärligt talat inte så mycket mer än ett år. Är vi fortfarande ihop om tre är jag förvånad. Jag vet inte om jag gjorde rätt.

Problemet i ett nötskal, du är så väldigt kär i mig. Och det ger mig skuldkänslor, för jag är inte lika kär i dig.

Jag vet inte om jag alls är kär i dig.

Jag vet att jag tycker hemskt mycket om dig, och jag vet att jag inte vet hur det känns att vara kär. Det är kanske inte mer än så här. Men någonting, långvarigt konsumerande av kultur om inte annat, säger mig att det borde vara mer än så här.

Jag hoppas det är mer än så här.

Om att klara mindre än man borde

Det värsta jag vet är att misslyckas. Särskilt när jag vet att det är något jag egentligen har kapacitet att klara, om jag bara får tummen ur. Jag har misslyckats med mars. Har fuckat upp i en hel månad. Det var inget orimligt som frågades av mig, jag borde klarat det.

Frågan är om jag dömer mig själv för hårt, eller inte hårt nog.

För ikväll är jag ledsen.

Mera insikter och mera åldersnojor

Herregud. Jag har snart varit 21 i en vecka. Jag skulle till och med få dricka i USA. Och jag är nu ofrånkomligen, obönhörligen alldeles helt och hållet vuxen.

Jag känner mig bara vuxen ungefär en tredjedel av tiden. Min jojo-effekt som gör att jag verkar flytta hem igen en gång om året gör väl sitt till. Det är svårt att känna sig riktigt vuxen när någon annan oftast sorterar ens tvätt.

Om typ två veckor måste jag bestämma var jag ska ta vägen i höst. Jag är osäker, känner mig lite inmålad i ett hörn. Jag trivs ju verkligen i den mellanstora, mellansvenska stad jag bor i, och har mycket som både direkt och indirekt håller mig kvar. Samtidigt känns det som att jag borde komma vidare. Ut. Dit, till det riktiga livet, som inte är mina strö-terminer med extra kurser som är "en bra grund", och bo hemma för att "det är ju dumt att ta studielån innan man vet säkert vad man vill". Jag är för gammal för det. Och jag är egentligen för gammal för att inte ha en plan, söka program i stället för terminskurser. Men får jag inte en insikt från ovan kommer de nog inte hända. I år heller.

Men jag tänker försöka. Tänker i alla fall börja. Jag är gammal nog att ägna mig åt ultimata vuxen-aktiviteter, som att gå själv på Ikea, och köpa sitt eget toapapper. Det är målen för 2011.