Fick just "ont i magen-ångest" efter att ha läst ikapp mig på en del bloggar ifrån det stora livet, det andra livet, stockholmslivet, som jag övergav när jag flyttade hem igen.
Isabelle Såhl skrämmer mig, med livet som ett estetiskt projekt, där man alltid spelar med och väljer att se sin omgivning som filmkulisser för att det gör den lättare att hantera, där "branchen", (vilket i mitt huvud blev alla branscher) är förbannat kylig, där väldigt lite är äkta och där det inte blir lättare med tiden. Hon har ett par års försprång på mig, och det är tydligen inte mer än det här.
Blir det aldrig mer än det här, och lär man sig aldrig? Hamnar man aldrig i balans och harmoni, är det samma osäkerhet och samma kamp även efter att man fyllt vuxen med marginaler?
Sådana tankar gör att jag får en pirrande, grävande, obehaglig klump i magen, som jag helst vill skriksjunga ut, men det är mitt i natten och då väcker jag folk, så det gör jag inte.
Och det är då jag inser att jag inte har någon att ringa.
Det låter mer dramatiskt än det är, för det finns ganska många i min telefonbok jag skulle kunna ringa. Men jag vet redan att där finns ingen jag faktiskt ringer. Jag har ingen som är mitt självklara förstahandsval. Inte sedan min senaste relation, för tjejen med "distans", stort personal space, klumpigt kontaktsökande och dålig förmåga att underhålla relationer har inga bästa vänner som tar hand om midnatts-ångestklumpar i magen.
Och jag önskar för ett ögonblick att jag hade min systers trygga, stabila och kärleksfulla relation, men sedan passerar ögonblicket och jag är bekväm i min singelroll igen.
Jag skulle verkligen vilja ha en varm kram eller ett vänligt SMS att somna in i ikväll, men när jag nu lägger mig ensam om en stund kommer klara mig bra.
Jag kan nämligen alltid kanalisera min ångest genom bloggen. Score!
onsdag 17 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
