Två veckor och två dagar sedan

Jag önskar att jag inte var så jävla förstående. Att inte alla mina känslor fastnade i benen.

Funderingar kring framtiden i ett nordligt hörn av Europa

Först måste jag bara får ur mig det här; jag hatar blanketter! Hatar. Har sökt bostadsbidrag idag, och satt och bokstavligen skrek åt datorn. Hat.

Jag insåg också något idag. Jag har alltid tyckt att mina drömmar är modesta, uppnåeliga, har inte tyckt att jag, med svenska medelklass mått mätt, förväntat mig alltför mycket.

Jag vill ha någonstans att bo som är helt och rent och inte pyttelitet och i alla fall en liten trädgård. Jag vill ha ett jobb jag trivs med. Jag vill ha aktiviteter eller föreningar att engagera mig i på fritiden, vänner där jag bor i någon medelstor svensk stad, bra kontakt med mina föräldrar och syskon. Jag vill ha råd att ha gäster ibland, åka på någon slags semester en gång om året, gå på bio och teater lite då och då. Ha en bil. Ha katt. Få månadsräkningarna att gå ihop utan att behöva ligga vaken på nätterna. Kunna pensionsspara. Vara frisk.

Sedan vill jag nog också ha egen familj, men det finns det inga garantier för att man får. Har jag tänkt. Allt det här andra har jag alltid, i hela mitt liv, förväntat mig att jag ska få. Har sett det närmast som en rättighet, eller i alla fall som en självklarhet. Det är det inte.

Det är upp till mig.

Bara det är en skrämmande insikt, men det värsta är att det inte ens är riktigt sant. Det är inte bara upp till mig, det har också att göra med världsekonomin, västvärldens generella nedgång gentemot asien, den svenska exportbranschens konkurrenskraft, politiska reformer i Indien, rättvisare matproduktion i Sydamerika och Afrika, olja, bostadsbubblor och en massa andra saker jag inte har någon som helst kontroll över. Jag undrar om jag ligger i en brytpunkt, om jag tillhör den första generationen svenskar som tvingas inse att det faktiskt på fullaste allvar var bättre förr, därför vi kommer aldrig kunna nå samma levnadsstandard som våra föräldrar, eller ens de som är bara tio-femton år äldre. Den här lågkonjukturen jag levt med hela mitt vuxna liv kanske bara är del av en cykel, allt kanske är som vanligt om fem år, men det kan också varit toppen av kurvan. Genom historien har världens högkulturer rört sig västerut. USA har just haft sitt sekel av världsdominans. Nu rör sig makten över stilla havet. Och kvar i Europa sitter vi och undrar hur lång tid det tar innan den gått varvet runt och det är vår tur igen.

Om realiserade teaterplaner och misslyckade celibat

Det blev teater. Och jag kunde inte vara gladare.

Jag pluggar på folkhögskola, jag ägnar dagarna åt sådant som att låtsas att jag är en apa på blind date med en giraff, kramas och titta på när andra dricker öl i lägenheteshäng på kvällarna. Det är fint. Jag är rätt. För första gången i hela mitt liv är jag på helt rätt ställe, i rätt sammanhang.
Det är inte riktigt lika intensivt som mina bästa nörd-subkultur-upplevelser, men visst fan är det här jag hör hemma. Här finns de sociala nördarna som jag alltid identifierat mig med. Det här är min typ av människor. Teorin är att jag egentligen har varit teatrare i hela mitt liv, jag har bara inte vetat om det. Inte konstigt att folk alltid tyckte att jag var konstig.

Och jag är ju bra på det här med teater. Vilket är förbannat skönt. Jag är bra nog på scen, men framför allt är jag riktigt bra bakom scen. Det är en grym bekräftelse av min självbild. Men den största segern är att jag vaknar före klockan varje morgon, och aktivt vill gå upp, därför att jag ser så mycket fram emot dagen. Så bra är livet. Jag älskar improvisation, älskar att hitta story, älskar att se min fina grupp göra bra grejer. Lyrisk är jag.

Jag har också gjort bra grejer. Improvistationen baserat på föremål, min imaginära döda brors glasögon, var jag bäst i klassen. Jag gjorde också en snygg dagen efter trekanten scen, och idag gjorde jag monolog. Jag vågade mig på att köra "Jag är en vampyr", med flera karaktärer, skriksång, stolkastande och hög intensitetgrad. Jag var fan häftig. Topp tre eller fyra i klassen. Jag är väldigt nöjd, och lite stolt.

Väldigt mycket är dock hans förtjänst. Och det är honom jag behöver prata om.

Jag fuckade upp i våras, borde inte ha varit i ett förhållande, det drog ner mig. Framför allt därför att det tog tid och fokus ifrån allt annat. Och efter ett förvånansvärt ok breakup (andra gången gilt) känns det klart. Jag antar att det ligger ganska mycket på mig i uppföljningen om vi ska förbli goda vänner, men ärligt talat har jag så mycket annat nu. Bland annat den här nya situationen. Som jag känner är på väg ur kontroll.

Min plan var att jag skulle spendera folkisåret i celibat och roat studera alla andras sociala förvecklingar. Det gick ju åt helvete.

Situationen i fråga är både problematisk, förvirrande och härlig, och även om jag rationellt inser att jag borde backa undan, eller i alla fall ta det lite lugnare så vill jag inte släppa det jag har hittat. Jag inser att jag tar risker just nu, jag leker med elden både vad gäller mina egna känslor och min sociala trovärdighet, men jag tror att jag behöver lite risker. Jag har levt ett helt liv nästan utan risker.

Och viktigast av allt, jag är förvarnad. Jag har flera vänners erfarenhet och kloka råd i öronen, jag vet vad jag ger mig in i. Jag vet att det här inte är något att ta på alltför stort allvar. Och jag kan ärligt säga att jag har inställning att det är bra så länge det varar. Jag är tyvärr lite känslomässigt investerad, men jag är inte kär. När det här krashar kommer det vara lugnt.

Jag vill också få göra irrationella och känslobaserade val. Så fuck it. Jag ska sluta analysera det här. Det blir som det blir. Bra så.

(Men jag hoppas att jag inte sårar någon.)

Om bristande känslointensitet och teaterplaner

Jag sitter just nu i mitt rum en vårkväll, och en sorts frustrerad rivande känsla maler i bröstkorgen på mig. Jag önskar att jag verkligen kunde känna, känna med stort K. Jag vill ha en massiv, intensiv känsloupplevelse, något som rycker mig ur min bekväma vardaglighet. Och jag vill ha en bekräftelse på att jag ens är kapabel till det. Min egen känslolöshet oroar mig ibland.

Jag såg Jesus Christ Superstar på scen igår och sitter och lyssnar på soundtracket nu, och jag vill vara där. Jag vill vara på en scen, eller bredvid en scen eller till och med i en publik, men jag vill vara med där stora känslor utforskas, dras fram och utageras.

Jag sitter just nu och skriver antagningar till en teaterskola. Jag ser så mycket fram emot att få ägna ett år åt teater, ett år åt något jag verkligen älskar. Jag hoppas att jag ska hamna rätt där, att det inte är ännu en sådan sak jag bara trodde att jag ville. Och jag är lite nervös inför antagningsprocessen, att det inte finns någon garanti att jag kommer in på mitt höga högskoleprov. Men mellan dig och mig Internet är jag inte på allvar oroad. Jag är, i vanlig ordning, så övertygad om min egen förträfflighet att det inte känns som en faktisk möjlighet att jag inte kommer in. Jag har redan börjat planera, visualisera, det livet.

Jag längtar.

Om att veta vad man vill (ha)

Jag är sedan 3-4 månader i ett förhållande. Jag är inte säker på om det var rätt beslut.

Det kommer inte vara för evigt, för mig är det alldeles självklart. Det är det inte nödvändigtvis för honom. Jag måste sluta inleda saker med människor som jag vet har en helt annan, mer romantisk, syn på kärlek än jag själv. Som något mer än min "vi gillar varandra, vi gillar att umgås, vi ser på film och har myskvällar ihop, vi hånglar, somnar tillsammans och håller hand när vi promenerar". Min idé om förhållanden i de tidiga tjugoåren som en glorifierad roomies situaton, med både benefits, känslomässig närhet och hyfsat välsynkade intressen, men inte så mycket mer. Han förtjänar mer än det. Han är en fantastisk människa, och jag älskar att umgås med honom, vi har det alltid bra tillsammans, men vad han än säger så förtjänar han bättre än det.

Men jag tror att jag eventuellt gjorde misstaget att bli ihop med en vän, mest för att det var praktiskt så. Å andra sidan fanns stämningen mellan oss redan ifrån början, och hade kanske varit svår att hålla undan i längden. Jag vet att jag har mött två av de bästa vänner jag någonsin kommer att få, han och hans bästa vän, och jag vet också att jag kommer att förlora dem båda i samma ögonblick som det tar slut mellan oss. Det är förmodligen ganska långt kvar dit, jag ger oss ett år i alla fall, men jag vill inte att det någonsin skall komma till att jag förlorar dem.

Och jag ger oss ärligt talat inte så mycket mer än ett år. Är vi fortfarande ihop om tre är jag förvånad. Jag vet inte om jag gjorde rätt.

Problemet i ett nötskal, du är så väldigt kär i mig. Och det ger mig skuldkänslor, för jag är inte lika kär i dig.

Jag vet inte om jag alls är kär i dig.

Jag vet att jag tycker hemskt mycket om dig, och jag vet att jag inte vet hur det känns att vara kär. Det är kanske inte mer än så här. Men någonting, långvarigt konsumerande av kultur om inte annat, säger mig att det borde vara mer än så här.

Jag hoppas det är mer än så här.

Om att klara mindre än man borde

Det värsta jag vet är att misslyckas. Särskilt när jag vet att det är något jag egentligen har kapacitet att klara, om jag bara får tummen ur. Jag har misslyckats med mars. Har fuckat upp i en hel månad. Det var inget orimligt som frågades av mig, jag borde klarat det.

Frågan är om jag dömer mig själv för hårt, eller inte hårt nog.

För ikväll är jag ledsen.

Mera insikter och mera åldersnojor

Herregud. Jag har snart varit 21 i en vecka. Jag skulle till och med få dricka i USA. Och jag är nu ofrånkomligen, obönhörligen alldeles helt och hållet vuxen.

Jag känner mig bara vuxen ungefär en tredjedel av tiden. Min jojo-effekt som gör att jag verkar flytta hem igen en gång om året gör väl sitt till. Det är svårt att känna sig riktigt vuxen när någon annan oftast sorterar ens tvätt.

Om typ två veckor måste jag bestämma var jag ska ta vägen i höst. Jag är osäker, känner mig lite inmålad i ett hörn. Jag trivs ju verkligen i den mellanstora, mellansvenska stad jag bor i, och har mycket som både direkt och indirekt håller mig kvar. Samtidigt känns det som att jag borde komma vidare. Ut. Dit, till det riktiga livet, som inte är mina strö-terminer med extra kurser som är "en bra grund", och bo hemma för att "det är ju dumt att ta studielån innan man vet säkert vad man vill". Jag är för gammal för det. Och jag är egentligen för gammal för att inte ha en plan, söka program i stället för terminskurser. Men får jag inte en insikt från ovan kommer de nog inte hända. I år heller.

Men jag tänker försöka. Tänker i alla fall börja. Jag är gammal nog att ägna mig åt ultimata vuxen-aktiviteter, som att gå själv på Ikea, och köpa sitt eget toapapper. Det är målen för 2011.