Och just nu vill jag bara döda dig

Ja. Just det. Bloggen ja.

Min tanke var att jag skulle dokumentera mina flirtar med den farliga otrohetstanken och få ett utlopp för det där jag gick och bar på, ett som inte låg hemma och skräpade i ett kollegieblock som pojkvännen kunde råka snubbla över.

Men det blev inte så. Jag skrev inte. Jag är för reserverad och för privat för att fläka ut mitt liv på nätet (även om tanken att det finns där, att jag när som helt kan bli upptäckt och utsliten ur min trygga anonymitet är kittlande).

Summan är ändå att jag inte behövde den här bloggen. Jag skrev ändå bara i mina kollegieblock, och gömde dem omsorgsfullt bland jobbpapper. Men idag behöver jag den.

Allting exploderade en dag, eller snarare impolderade, för det blev inte mycket till smäll men allt rasade ändå samman. Alkohol var det enda som behövdes för att vi skulle sluta gå som katter kring grötfatet, pojkvännen är numera en ex-pojkvän och jag bor i min fasters källare. Idag jobbar jag min sista arbetsdag och till helgen ska jag flytta hem.

Och jag är så arg på dig. Varför, varför, varför lurar du mig att tro saker som sedan aldrig infrias? Jag har redan blivit besviken på dig så många gånger, och det där kändes. Kan du inte bara en enda jävla gång prioritera mig? Vi vet båda att jag är på väg härifrån, betyder det verkligen så lite att jag inte ens är värd ett par timmar av din tid idag?

Fan ta dig, besvärliga jävla människa.

(men mest av allt hatar jag att jag bryr mig så mycket)