Insikter och Åldersnojor

Herre. Gud.

Jag är, sedan en hel timme tillbaka, inte tonåring längre.

Reningsprocesser

Jag står just nu och velar på kanten till det stora äventyret, resan till andra sidan jorden, och jag är rädd för att släppa taget och skyller det på byråkrati-rädsla och äldre släktningar. Jag kommer att göra det dock. Jag är helt säker på att jag kommer att göra det. Och det är bra.

Därför trots de manodepressiva humörssvängningarna, osäkerheten och de tusen detaljerna vet jag alltid att jag klarar det. Den grundläggande tryggheten i min egen förmåga är tack och lov orubblig.


Nu, mera av den besvärliga jävla människan.

Vi hade vår ettårsdag för någon vecka sedan. Visste du det? Jag kan pin pointa den exakta dag jag föll för dig (kvällen då jag skulle få musik, min i-pod kraschade din dator och jag stannade alldeles för länge). Bloggen avslöjar att jag uppenbarligen var medveten om fallandet tidigare än jag vill minnas när jag tänker tillbaka. Jag förstod bara inte hur pass seriöst det var då.

Nu, ett drygt år senare. Jag har inte sett dig sedan början på juni. Jag har inte pratat med dig sedan början på oktober. Jag har inte messat med dig sedan början på november. Tänker jag fortfarande på dig? Generellt inte. Men det händer. Jag ser tillbaka på sommaren, när jag trodde att jag var klar med dig. Jag var inte klar med dig.

För ett par veckor sedan fick jag en liknande tanke. Nu är jag över det, jag är klar med dig. Och jag är betydligt med klar än jag var i somras. Men i går fick min mobil fnatt och skickade ett sms ifrån dig, som du skrev i höstas men som mobilen tyckte man kunde putsa upp och låtsas att det var nytt. Och när jag svarade på det insåg jag att jag inte är klar med dig. Ännu.

Nu är det dock mest ett sorgset sentimentalt leende kvar.

Och, en oväntad önskan att höra din röst igen. Trots att inte mycket gott kan komma ur det, och det är onödigt att väcka den björn som sover och så vidare så föll det mig in att jag faktisk kan ringa dig.

Du är inte onåbar. I teorin.

Mycket av denna lust kommer förmodligen ur ditt inflytande över min musiksmak. Jag lyssnar fortfarande på ungefär hälften av det du gav mig, och Bright Eyes, Conor Oberst, Elliott Smith och The Libertines kommer för alltid att vara intimt förknippade med dig. Det var den vårens soundtrack, din vår. Och du hade ju så förbaskat bra smak att jag fortfarande kommer tillbaka till dem, till dig. Det här inlägget kom till med I'm wide awake it's morning i öronen. Till exempel.

Ostrukturerat avskrivningsinlägg, efter midnatt

Fick just "ont i magen-ångest" efter att ha läst ikapp mig på en del bloggar ifrån det stora livet, det andra livet, stockholmslivet, som jag övergav när jag flyttade hem igen.

Isabelle Såhl skrämmer mig, med livet som ett estetiskt projekt, där man alltid spelar med och väljer att se sin omgivning som filmkulisser för att det gör den lättare att hantera, där "branchen", (vilket i mitt huvud blev alla branscher) är förbannat kylig, där väldigt lite är äkta och där det inte blir lättare med tiden. Hon har ett par års försprång på mig, och det är tydligen inte mer än det här.

Blir det aldrig mer än det här, och lär man sig aldrig? Hamnar man aldrig i balans och harmoni, är det samma osäkerhet och samma kamp även efter att man fyllt vuxen med marginaler?

Sådana tankar gör att jag får en pirrande, grävande, obehaglig klump i magen, som jag helst vill skriksjunga ut, men det är mitt i natten och då väcker jag folk, så det gör jag inte.

Och det är då jag inser att jag inte har någon att ringa.

Det låter mer dramatiskt än det är, för det finns ganska många i min telefonbok jag skulle kunna ringa. Men jag vet redan att där finns ingen jag faktiskt ringer. Jag har ingen som är mitt självklara förstahandsval. Inte sedan min senaste relation, för tjejen med "distans", stort personal space, klumpigt kontaktsökande och dålig förmåga att underhålla relationer har inga bästa vänner som tar hand om midnatts-ångestklumpar i magen.

Och jag önskar för ett ögonblick att jag hade min systers trygga, stabila och kärleksfulla relation, men sedan passerar ögonblicket och jag är bekväm i min singelroll igen.

Jag skulle verkligen vilja ha en varm kram eller ett vänligt SMS att somna in i ikväll, men när jag nu lägger mig ensam om en stund kommer klara mig bra.

Jag kan nämligen alltid kanalisera min ångest genom bloggen. Score!

Om min oförmåga att släppa taget

”It’s finally about me”

Sjunger hon. Säger jag.

Gud vad jag önskar att jag kunde släppa dig helt.

Jag misstänker att det nu gått så pass lång tid att jag fallit in i gamla mönster av att vara kär i minnet av någon, känslan stannar utan att motsvaras av något som egentligen existerar. Jag vet inte hur bra jag någonsin kände dig, och nu har jag förmodligen omformat bilden av dig i huvudet så mycket att den bara är vad jag tror att du är.

Undrar om du skulle känna igen dig?

Undrar om sommaren gjort något med dig, om någonting är förändrat, nytt, om du har något, är något som jag inte vet något om.
Tanken att det skulle kunna vara så stör mig mindre än jag trodde. Good for me.

Jag vill inte ha dig längre. Men jag önskar fortfarande att du ska vilja ha mig. Jag vill verkligen att du ska känna dig irriterad, utkonkurrerad, (svartsjuk?) över mina nya erövringar. Jag vill att det ska störa dig att mitt odelade intresse, min uppskattning och min undergivenhet är borta, att du ska ha insett att det var något värdefullt, att du saknar det. Du hade en jävla maktposition. Jag vill att du ska veta att du förlorat den, och jag vill att det ska kännas.

Jag tror inte att det känns.

Och så länge jag är där, där jag vill att du ska känna något du inte känner, har jag väl inte kommit någonstans alls?
Fast det är inte riktigt sant. Det är ju andra saker, betydligt mindre drastiska saker jag vill att du ska känna. Jag har ändå kommit till en punkt där jag ärligt kan säga att skulle möjligheten för någon sorts vagt, svårdefinerat förhållande öppna sig skulle jag inte ta den. Jag vill inte utsätta mig för dig, och jag är stark nog att låta förnuftet styra över känslan. Det enda jag vill är att du ska tycka att det är synd.

Ok, vem försöker jag lura? Så länge jag fortfarande är där har jag knappt kommit någonstans.

Tydligen kan jag inte hålla mig singel längre

Jag har idag varit på en sex timmar lång dejt med fika, mysigt promenerande och intelligent konversation. Oavbrutet. I sex timmar. På engelska. Min hals gör ont.

Det känns grymt bra.

En tidsbestämd relation passar mig utmärkt, och det hela verkar lovande. Han verkar lovande, och han åker hem till centrala Europa den 20 december. Helt krångelfri, helt perfekt.

Hösten ser ljus ut i år.

Closure and stuff

10/3 -10
Hittade något jag skrev i höstas och aldrig publicerade. Så jag publicerar det nu, och föröker känna efter om det fortfarande gäller. Och lite grann gör det ju det. Men bara lite.


En orsak att ta det där samtalet, den där kontakten, är att jag gärna vill ha respons ifrån honom. Jag vill veta om han tänkt på mig över huvud taget någon gång det allra minsta under sommaren (hej bekräftelsebehov) och framför allt vill jag att han ska veta att jag tänkt på honom. Jag tror att det funkar så, i alla fall för mig. Jag vill att han ska veta hur jag har känt. Att han betydde något, att han förändrade något för mig. Och det är väl främst för min egen skull, för visst, det kan kanske vara trevligt att höra att man är uppskattad, men lika mycket kan han bara känna sig obekväm. Så det är nog snarare jag som vill få det ur mig.

Att han var den första äkta kärleken, som verkligen kändes, och som verkligen var på riktigt.

Det låter i och för sig snäppet mer dramatiskt än det var, och jag insåg det inte ens själv förren det redan var över, så lite distans ska vi ha. Men jag kommer aldrig glömma honom.

Det här vill jag att han ska veta. Det, och att han ska höra Sophie Zellmanis "People".

Min closure-process i ett nötskal.