Closure and stuff

10/3 -10
Hittade något jag skrev i höstas och aldrig publicerade. Så jag publicerar det nu, och föröker känna efter om det fortfarande gäller. Och lite grann gör det ju det. Men bara lite.


En orsak att ta det där samtalet, den där kontakten, är att jag gärna vill ha respons ifrån honom. Jag vill veta om han tänkt på mig över huvud taget någon gång det allra minsta under sommaren (hej bekräftelsebehov) och framför allt vill jag att han ska veta att jag tänkt på honom. Jag tror att det funkar så, i alla fall för mig. Jag vill att han ska veta hur jag har känt. Att han betydde något, att han förändrade något för mig. Och det är väl främst för min egen skull, för visst, det kan kanske vara trevligt att höra att man är uppskattad, men lika mycket kan han bara känna sig obekväm. Så det är nog snarare jag som vill få det ur mig.

Att han var den första äkta kärleken, som verkligen kändes, och som verkligen var på riktigt.

Det låter i och för sig snäppet mer dramatiskt än det var, och jag insåg det inte ens själv förren det redan var över, så lite distans ska vi ha. Men jag kommer aldrig glömma honom.

Det här vill jag att han ska veta. Det, och att han ska höra Sophie Zellmanis "People".

Min closure-process i ett nötskal.