Jag sitter just nu i mitt rum en vårkväll, och en sorts frustrerad rivande känsla maler i bröstkorgen på mig. Jag önskar att jag verkligen kunde känna, känna med stort K. Jag vill ha en massiv, intensiv känsloupplevelse, något som rycker mig ur min bekväma vardaglighet. Och jag vill ha en bekräftelse på att jag ens är kapabel till det. Min egen känslolöshet oroar mig ibland.
Jag såg Jesus Christ Superstar på scen igår och sitter och lyssnar på soundtracket nu, och jag vill vara där. Jag vill vara på en scen, eller bredvid en scen eller till och med i en publik, men jag vill vara med där stora känslor utforskas, dras fram och utageras.
Jag sitter just nu och skriver antagningar till en teaterskola. Jag ser så mycket fram emot att få ägna ett år åt teater, ett år åt något jag verkligen älskar. Jag hoppas att jag ska hamna rätt där, att det inte är ännu en sådan sak jag bara trodde att jag ville. Och jag är lite nervös inför antagningsprocessen, att det inte finns någon garanti att jag kommer in på mitt höga högskoleprov. Men mellan dig och mig Internet är jag inte på allvar oroad. Jag är, i vanlig ordning, så övertygad om min egen förträfflighet att det inte känns som en faktisk möjlighet att jag inte kommer in. Jag har redan börjat planera, visualisera, det livet.
Jag längtar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar