Om realiserade teaterplaner och misslyckade celibat

Det blev teater. Och jag kunde inte vara gladare.

Jag pluggar på folkhögskola, jag ägnar dagarna åt sådant som att låtsas att jag är en apa på blind date med en giraff, kramas och titta på när andra dricker öl i lägenheteshäng på kvällarna. Det är fint. Jag är rätt. För första gången i hela mitt liv är jag på helt rätt ställe, i rätt sammanhang.
Det är inte riktigt lika intensivt som mina bästa nörd-subkultur-upplevelser, men visst fan är det här jag hör hemma. Här finns de sociala nördarna som jag alltid identifierat mig med. Det här är min typ av människor. Teorin är att jag egentligen har varit teatrare i hela mitt liv, jag har bara inte vetat om det. Inte konstigt att folk alltid tyckte att jag var konstig.

Och jag är ju bra på det här med teater. Vilket är förbannat skönt. Jag är bra nog på scen, men framför allt är jag riktigt bra bakom scen. Det är en grym bekräftelse av min självbild. Men den största segern är att jag vaknar före klockan varje morgon, och aktivt vill gå upp, därför att jag ser så mycket fram emot dagen. Så bra är livet. Jag älskar improvisation, älskar att hitta story, älskar att se min fina grupp göra bra grejer. Lyrisk är jag.

Jag har också gjort bra grejer. Improvistationen baserat på föremål, min imaginära döda brors glasögon, var jag bäst i klassen. Jag gjorde också en snygg dagen efter trekanten scen, och idag gjorde jag monolog. Jag vågade mig på att köra "Jag är en vampyr", med flera karaktärer, skriksång, stolkastande och hög intensitetgrad. Jag var fan häftig. Topp tre eller fyra i klassen. Jag är väldigt nöjd, och lite stolt.

Väldigt mycket är dock hans förtjänst. Och det är honom jag behöver prata om.

Jag fuckade upp i våras, borde inte ha varit i ett förhållande, det drog ner mig. Framför allt därför att det tog tid och fokus ifrån allt annat. Och efter ett förvånansvärt ok breakup (andra gången gilt) känns det klart. Jag antar att det ligger ganska mycket på mig i uppföljningen om vi ska förbli goda vänner, men ärligt talat har jag så mycket annat nu. Bland annat den här nya situationen. Som jag känner är på väg ur kontroll.

Min plan var att jag skulle spendera folkisåret i celibat och roat studera alla andras sociala förvecklingar. Det gick ju åt helvete.

Situationen i fråga är både problematisk, förvirrande och härlig, och även om jag rationellt inser att jag borde backa undan, eller i alla fall ta det lite lugnare så vill jag inte släppa det jag har hittat. Jag inser att jag tar risker just nu, jag leker med elden både vad gäller mina egna känslor och min sociala trovärdighet, men jag tror att jag behöver lite risker. Jag har levt ett helt liv nästan utan risker.

Och viktigast av allt, jag är förvarnad. Jag har flera vänners erfarenhet och kloka råd i öronen, jag vet vad jag ger mig in i. Jag vet att det här inte är något att ta på alltför stort allvar. Och jag kan ärligt säga att jag har inställning att det är bra så länge det varar. Jag är tyvärr lite känslomässigt investerad, men jag är inte kär. När det här krashar kommer det vara lugnt.

Jag vill också få göra irrationella och känslobaserade val. Så fuck it. Jag ska sluta analysera det här. Det blir som det blir. Bra så.

(Men jag hoppas att jag inte sårar någon.)